Hur många talar östgötska
•
Östgötska
Östgötska (uttalas [ˈœɧːœtska] (lyssna) eller [ˈœstjøːtska][1][2]), östgötamål, är samlingsnamnet på de dialekter som historiskt sett talats i Östergötland samt det regionala riksspråk som talas där i dag. Östergötland utgör ett gränsområde mellan götamålen och sveamålen där de nordliga dialekterna tillhör sveamålen medan de sydliga tillhör götamålen och är därmed besläktade med dialekterna i Västergötland, till viss del Värmland, nordöstra Småland och Dalsland. Många drag som har varit typiska för östgötskan är i dag på stark tillbakagång, såsom götamåls-r och ändelsevokaler på -e och -ä i stället för på -a.
Den här artikeln beskriver främst de traditionella östgötska dialekterna, som i dag till största delen ersatts av regional rikssvenska.
Klassificering
[redigera | redigera wikitext]Traditionellt utgör Östergötland ett gränsområde mellan götamålen och sveamålen där den sydvästra delen av landskapet hänförs till götamålen medan övriga la
•
HISTORIK ÖVER FÖRENINGEN ÖSTGÖTAFLICKORNA
I STOCKHOLM
Föreningen Östgötaflickorna i Stockholm var inte någon förening från starten. Den startade egentligen som en syjunta. Den 20 november 1936 tog Augusta Hazelius och Amelie von Scheele initiativet till att inbjuda alla flickor från Östergötland som då bodde i Stockholm till en träff. Dessa två kvinnor är vår förenings regelrätta grundare. Det var en liten krets av goda vänner som träffades över en kopp kaffe och med ett handarbete för att prata om sina minnen från hembygden i Östergötland. Man kan säga att de startade en östgötsk syjunta i Stockholm. Augusta Hazelius avled år 1956.
Tanken var också att bevara sina östgötska traditioner och att tala hembygdens dialekt. Till det första mötet inköptes noterna
•
Östergötland
– … räfsa och mjölka och allt möjligt sånt där.
– Jaså. Viket är trevligast då?
– Jahaa. På den tiden man orkade, då var det väl trevligt alltihop, men nu orkar man ju inte gå på gärdena och ta upp säd ((vid skörd med lie)).
– Nej, jag förstår det (---)
– Och det behöver man ju inte nu heller …
– (---)
– för att nu har de ju maskiner.
– Javisst.
– Jaa. Då kunde man ju få hålla på en åtta dagar i taget med att ta upp säd för var dag …
– Jaha.
– kanhända.
– Hur många var ni som arbetade tillsammans då? När ni tog upp säd.
– Ja, då lejde de nog så vi var en tre fyra par kanhända.
– Jaså.
– Jaa.
– Så de andra de mejade då?
– Ja, karlarna mejade och fruntimren tog upp förstås.
– Jaha.
– Om det var någon pojke med som tog upp, det kan ju hända.
– Jaha.
– Ja. Det räckte nog till.
– Ja, det förstår jag.
– Javars.
– Nå, hur satte de upp säden då?
– Ja, på den tiden då var det inte sån här krakning ((uppsättning av kärvar på stör)) som det är nu, tycker j